Transaktionsanalys
Det finns en användbar modell, skapad av Dr Stephen Karpman, som kallas transaktionsanalys. I sommar har jag ägnat en del tid åt den här modellen.
Den går ut på att i varje dysfunktionell relation tar varje individ ett perspektiv utav tre stereotyper.
V – (Victim) – Offret – som låter ”det är så synd om mig, han/hon/de gjorde så mot mig”
P – (Persecutor) – åklagaren – med typkonversationen – ”du är inget bra, jag är omgiven av idioter, om någon ska ske här beror det på mig, om något går fel beror det på DIG.
R – (Rescuer) – Räddaren – ”låt mig hjälpa dig att lösa detta, jag tar det så slipper du”
Det spännande är att många människor går omkring i vardagen med de här inre dialogerna om sig själva och andra och först när vi kan identifiera stereotypen som används av oss själva, kan vi byta strategi och få relationen att bli ”vuxen-vuxen”.
Att bryta de här mönstren som faktiskt inte leder till någon lösning, utan bara till dåliga slutbeteenden.
T ex en chef som är av typen ”räddaren”, tar nästan automatiskt rollen som förälder och räddar situationen när en medarbetare inte gjort sitt uppdrag klart i tid. Chefen sopar problemet under mattan – istället för att ha en vuxen dialog med sin medarbetare om vikten av att leverera i tid och att ge ansvaret (och konsekvensen) till den som ska ha ansvaret.
I coaching förutsätts att varje individ är hel, kreativ och har tillräcklig kompetens att lösa sin situation. Kanske är det först när någon vågar utmana just vårt ”default-program” i hur vi tolkar världen – vilken inre dialog vi har med oss själva – som vi kan kliva åt sidan och välja ett annat sätt att agera.