Övermanna reptilhjärnan
Människor utmärker sig på jorden genom att ha en tänkande hjärna, en välutvecklad pannlob, som kan klara komplicerade analyser och samband. Det som är ännu mer fantastiskt är att vi människor har denna komplicerade hjärna – troligen för att hantera komplicerade sociala sammanhang och trots det eller tack vare det – öka vår överlevnad. Det gör vi genom att kontrollera vår reptilhjärnas infall och avkoda sociala sammanhang i pannloben.
Vi människor har inte fysisk styrka för att övermanna ett rovdjur själva, men om vi hjälps åt, använder varandras olika förmågor på ett bättre sätt, kan vi skydda oss mot yttre faror bättre.
Den sociala hjärnan har en egenskap, som i alla fall jag känner vördnad inför. Det är vår förmåga att harmonisera med andra människor. Vi har ett stort behov av att se till att få andra i en grupp att må bra, så ett beteende där vi delar mat mellan oss, delar erfarenheter, delar kunskap och förmågor gagnar vårt samhälle som helhet. Att kunna dela bygger på en specifik egenskap som i stort sett bara människor har – nämligen självreglering. Självreglering gör att vi kan stå tillbaka när våra barn är hungriga, när andra lider och när vi behöver sätta långsiktiga mål och ändå arbeta med något i nuet.
Problemet är att reptilhjärnans varningssignaler slår till med ångest och rädsla – precis på samma sätt som förr i världen. Ormar, spindlar, råttor, främmande ansikten och allt annat okänt – som skulle kunna vara ett hot mot vår egen grupps överlevnad gör att vi reagerar reflexmässigt och när reptilhjärnan slår till kopplas tänkande bort!
I alla fall tills vi lärt oss att självreglera våra instinktiva impulser av rädsla och de reflexer, som aktiveras.
Ta en bild med en spindel på. Många människor ryser instinktivt av det. Efter en kort stund kan vår hjärna ta kontroll på situationen och hjälpa oss förstå att det är en BILD PÅ EN SPINDEL och inte en riktig spindel. Då kan reptilhjärnan lugna sig och vila.
För att klara att hantera reptilhjärnan krävs insikt, medvetenhet och förmågan till självreglering. Det har visat sig i studier att aktiviteter som ökar självregleringen även ökar tolerans och samarbete, därför att vi då blir bättre på att harmonisera och att vänta på belöning. En god självreglering gav även bättre resultat i skolan – för att man då blir bättre på uthållighet att lära sig nya saker, fast nyttan av det kan ligga långt fram i tiden.
Att lyssna på varandra med närvaro, att inte avfärda någon som ”mindre vetande” utan lyssna in andras oro kan öka basen för förståelse och förflyttning av ståndpunkter. Blir vi lyssnade på, kan vi lyssna bättre på andra.
Av den anledningen finns det goda skäl att träna på sin självreglering. Jag önskar att vi använder vår självreglering till att lyssna, bemöt oliktänkande med respekt och kärleksfullhet, lyssna mer och berätta lugnt varför vi ska samarbeta, stå upp för ett rättvist samhälle och för mänskliga rättigheter.
Det gagnar oss alla.