Närvaro repellerar drama

En insikt jag fått av att träna min egen närvaro och att använda närvaro som verktyg i samtal är att närvaro repellerar ”drama”. I samtal med en klient nyligen kunde vi konstatera den kraft närvaro har på omgivningens drama-berättelser.

Närvaro bygger ju på 100 % lyssnande och att svara an med direkthet och ärlighet i lyssnande – utan att vara reaktiv. I närvaro behöver man nämligen inte ”hålla med” utan bara LYSSNA och tillåta en människas fulla upplevelse. Den behöver inte värderas eller sorteras som rätt eller fel. Det spelar mindre roll vem som har rätt. Det är att bli hörd och dela upplevelsen i närvaron, som är det viktiga.

Dramat består i att vi fastnar i problemet, i konflikten. Vi behöver utmåla omgivningen som ”fel” eller omständigheterna som ”olyckliga”, ”orättvisa” eller på annat sätt inte önskvärda. Det kan handla om att vi måste ge en annan människa skulden till hur upplevelsen känns. I drama kan vi finna en roll, en plats, en uppgift att behöva förändra något. När vi är i drama och andra följer med in i det samtalet om dramat, tenderar vi att öka dramat och bekräfta DEN bilden.

När vi möter den dramatiska berättelsen med lyssnande – närvarande lyssnande – kan vi ordlöst bekräfta människan som berättar, men behöver inte bekräfta problemet eller att det är ”fel” på motparten. Min erfarenhet är att många draman tenderar att smälta som is i solsken och när de smälter undan kan vi se ett annat perspektiv, känna oss mindre förorättade eller i den offerroll vi var i alldeles nyss.

Närvarande lyssnande har en läkande kraft. Det hör, det ser, vi är tillsammans i att vara människa – utan förminskande av människan. Kanske kan vi istället komma närmare kärnan i varför upplevelsen behövde uttryckas.

• Var finns behovet av att vara förorättad eller offer?
• Vad finns i behovet av att behöva visa att man har rätt i sina principer – kanske utan flexibelt tänkande?
• Kan det finnas fler perspektiv och bedömningar om vi kommer med en annan erfarenhet?

Oavsett är det mänskligt att ibland vara i dramat och vi behöver bli hörda och sedda i vår sårbara mänsklighet. Närvarande lyssnande tillåter mänsklig sårbarhet och hedrar människans utveckling – utan att dramat ska vara den enda rätta sanningen.

Hur skulle ökad förmåga till närvaro gagna en arbetsplats och människorna i den? Om bara några individer – exempelvis din chef blev mästare på detta– hur skulle medarbetare kunna växa i den miljön?

Mer om vilka tänkbara förklaringar till varför närvaro–lyssnande har god effekt kan du läsa mer om här.