Leda med hjärta, hjärna och ryggrad

Det började redan på dagis. Jag var 5 år. Jag uppviglade alla barn på dagis med skrivna skyltar i en högljudd demonstration. Orättvisan den gången handlade om att fröknarna åt tårta själva på personalrummet när de fyllde år. Men när barnen fyllde år var de med barnen och åt tårta också. Höjden av orättvisa.

I det här inlägget har jag en del reflektioner utifrån ett personlighetsverktyg jag kommer använda framöver i mitt arbete. Personligen har jag hittills varit rejält skeptisk inför de här 360-graderstester, DISC och annat som görs vid rekryteringar och kurser. I det här fallet kände jag mig så rysligt träffad när jag fick återkoppling på mitt eget resultat och samtidigt varit i en verklig situation där just mina egna behov blir så övertydliga.

Jag är en naturvetenskaplig filur, som gillar tid för reflektion och är rak i kommunikationen och känner in vad som händer i rummet. Jag är även bra att läsa av system och se helheter. Dessutom är jag rysligt snabb i analys och i tanke och är intresserad av att leta upp nya vinklar. Jag litar på människor och att de ska ta ansvar själva för sina uppgifter och balansera sina behov. Jag älskar verkligen människor och deras beteende. Dessutom har jag enligt testet ett mycket stort behov av rättvisa. Hm.

Man kan säga att jag vill att man ska leda med hjärta, hjärna och ryggrad. D v s kärlek, förnuft och (rätts-)patos.

Det har sina för- och nackdelar med att ha starka visioner och en himla massa grit och rättvisebehov. Fördelarna är att man kan komma långt med sin envishet. Nackdelen att man av och till sätter ner foten och människor runt omkring känner sig ifrågasatta. Men vi är ju liksom alla människor och det vi signalerar i våra beteenden och kommentarer om människor sammanfattas i det egna personliga ”varumärket”.

Att ha ett så stort rättvisebehov innebär att jag tar strid för att det ska vara rättvist och schysst. Jag mår dåligt fysisk när människor behandlas respektlöst. I det kan jag faktiskt också bli rätt oresonlig. Om jag är i ett sammanhang där rättvisa råder, då trivs jag. I ett sammanhang där inte omtanke och rättvisa råder – då tenderar jag att antingen gå i opposition eller lämna platsen.

Frågan är vad som är klokast?

Ska man vara tyst och gilla läget? Eller ska man bara lämna? Eller ska man stå upp för det man tror på?

För mig är fyren symbolen som lyser upp den väg jag navigerar efter. Jag har svårt att vara tyst och acceptera kränkande beteende eller brist på respekt. Medvetenheten finns och även vetskapen att inte alla gillar när de blir ifrågasatta.