Vår hjärna är ett fantastiskt formbart organ och även om vi föds med svårigheter eller får en skada i hjärnan under livet, så finns en god möjlighet att träna upp en bättre eller fullgod förmåga. Detta är särskilt gällande för barn, vilkas hjärna är extremt formbar under uppväxten.
Av den anledningen har elevhälsan och skolan en fantastisk chans att öka barns livschanser genom att arbeta proaktivt med anpassningar och stöd i skolan. Detta gäller både de teoretiska förmågorna, men även när det gäller förmåga till koncentration, läs- och skrivsvårigheter och specifika matematiksvårigheter.
Det finns dock en avsaknad av tillräcklig kunskap i det här området om hjärnans biologiska utveckling och det blir en aha-upplevelse för många i skolan när de får förklarat HUR hjärnan växer och utvecklas och vad vi kan förvänta oss av barnen vid olika åldrar.
Ett barn med impulskontrollsvårigheter har goda chanser att utveckla ett normalt liv och lyckas bra (istället för att misslyckas i skolan till följd av upprepade konflikter exempelvis) om vi vuxna i skolan kan skapa användbara strategier för eleven till impulskontroll och eftertanke. Ibland kanske en större öppenhet att det går att be om ursäkt när självkontrollen ändå inte höll och att vi vuxna inte ser eleven som misslyckad utan berömmer barnet för att det försöker och tittar självkritiskt på hur vi skulle kunna förebygga den typ av händelser.
Ett barn med läs- och skrivsvårigheter har god chans att utveckla en närmast normal läsförmåga och läshastighet om vi vuxna i skolan uppmärksammar barn, som har svårt att komma igång med läsning och stavning och tänker dyslexi som möjlig orsak. Specifik träning tidigt utvecklar nämligen denna förmåga så att eleven slipper misslyckas med högre studier.
Som huvudman för skolan – oavsett om det är en kommunal eller fristående huvudman – har man ett ansvar att se till att eleverna når målen i årskurs 9. En erfarenhet är att många låg – och mellanstadieskolor är att många nöjer sig med att elever ska uppnå målen i år 3 respektive år 6. De facto är det målen i år 9 som avgör hur det kommer gå för eleverna. Eftersom det har avgörande betydelse för livschanserna att man har behörighet till gymnasiet och klarar år 9, är det helt nödvändigt att skolan, rektor och elevhälsan gemensamt ser detta som sitt slutmål.
Min vision är att alla lärare i lågstadiet skulle få en möjlighet att följa upp sina elevers betyg i år 9 – för att ge återkoppling på hur det gått för deras elever. Det är 100 % måluppfyllelse som gäller och det är inte omöjligt!
En del ser 100 % måluppfyllelse som ett drömscenario och accepterar att 20 % av alla barn ska ha icke- godkända betyg i år 9. Jag likställer denna inställning med tanken på ”drömmilen”. ”Drömmilen” uppfattades som omöjlig att uppnå – men när Roger Bannister år 1954 sprang den engelska milen på mindre än 4 minuter började även andra klara den spärren och världsrekordet ligger i dag på 3:43 min!
Här ser jag att ”drömmilen” i skolan redan är sprängd. Rektor Johan Hallberg i Kolsva har nu i 5 år haft 100% behöriga elever till gymnasiet från år 9!
Så vad är det Johan Hallberg och hans elevhälsoteam gör som andra skolor och kommuner inte gör? (inte vet om att de ska göra?)
Det blir vårt uppdrag att utforska i denna blogg framöver. Jag börjar med att ställa frågan – är det rimligt att vi ska låta 20 % av barn och ungdomar få misslyckas i skolan och därmed få sämre livschanser?
Så var börjar vi?
KUNSKAP!
REFLEKTION!
UTVÄRDERA På vilket sätt fungerar vårt arbetssätt? När fungerar det mindre bra?
RÄTT MÅL med våra insatser – nämligen måluppfyllelse 100%.
Torkel Klingberg var med i SvD häromdagen och berättade om sin forskning. Nu är det dags för oss verksamma i skolan att ta stafettpinnen och göra om och göra rätt! Den engelska milen är sprängd, så nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar.
/Kristina Bähr, författare och skolläkare