”Det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig”

Det bor en Pippi Långstrump i mig.

En del växer upp på en ”räkmacka”. Andra får kämpa en del för att skapa sig ett liv. Jag tillhör den senare gruppen och vet därför att det är möjligt att ha det rätt eländigt men ändå komma ut på andra sidan med fötterna ner.

I dag träffade jag på en ”gammal” klasskompis till mig. En vän som känt mig sedan jag var 8 år och varit med under hela min uppväxt. Det är märkligt med sådana vänner, som sett mig innan jag blev vuxen och innan jag fastnade i etiketterna av ett jobb, en framgång, en förlust eller i rollen som mamma. I vuxen ålder har vi ofta redan en etikett på de vi möter, som vi får försöka se bortom för att se människan bakom. En läkare måste väl alltid ha haft det bra och är lyckligt lottade i livet? Eller? De här vännerna från förr har däremot sett ”vem man var/är” innan alla de där etiketterna klistrades på mig och mitt liv. Innan allt hände som förändrade allt.

Det spännande var hur min kompis presenterade mig för sin kompis. Han sa ”det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig”. Jag tyckte det var en väldigt fin komplimang och ”etikett” att få efter alla dessa år. Pippi är ju en stark flicka, som klarade sig själv ”trots allt”. Hon gjorde det ensam, med en tro på människors goda hjärta, ibland med lite bakvända beteenden (ingen hade talat om hur man borde göra) och ändå med en frimodighet inför livet. Pippi mötte livet med nyfikenhet och en kanske med aningen mycket naivitet. Pippi möttes också med vuxnas oförstående för den ouppfostrade flickan, som inte visste hur man förde sig på kafferep eller i skolan. Pippi hade starka åsikter och visste inte att det passar sig bäst att vara tyst ibland. Visst fanns det sorg även för Pippi när hon pratade med sin mamma i himlen, men det var ändå med glädje hon kastade sig in i världen och klarade av livet.
Jag kan uppleva – så här i efterhand – att min uppväxt som barn och tonåring var fyllt av avsevärt mycket mer sorg, besvikelser, svek och svårigheter än vad som är önskvärt. Det var mycket som var tokigt, men då sätt och vis kan jag inte säga att det var ”fel” eftersom facit är att det blev så bra – ändå. Kanske var det ändå det ”bästa” som kunde hänt mig? Jag upplever att Pippis livsglädje och frimodighet är vad jag alltid identifierat mig med – trots allt. Det var tufft att växa upp som tonåring och bo ensam från att jag var 12 år. Jag bodde i studentkollektiv  från 14 år och skötte mig och allt praktiskt själv. Att klara av tvätt, skola, städning, pengar, mota känslan av övergivenhet på egen hand och ändå försöka skapa mig ett bra liv gjorde att jag uppriktigt blev förvånad i dryga 20-års åldern när mina kurskamrater på medicinutbildningen förklarade att det är viktigt att plocka ögonbrynen (!) I min värld hade allt sådant fått stå tillbaka för ren överlevnad. Kanske är det därför jag identifierar mig så mycket med barn och unga som får fly, som inte upplever trygghet och att jag gör allt jag kan för att stå upp för barn som far illa.

Jag bestämde mig, som 17 åring att jag skulle få ett bra liv och har tagit beslut i den riktningen hela tiden sedan dess. Efter upprepade felbeslut hittade jag ändå en väg till lyckan, till slut. I efterhand var alla de här ”felvalen” helt nödvändiga för att jag skulle hitta fram på den krokiga väg som kallas livet.

En klart skyddande faktor i mitt liv har varit skolan, min envishet och kärleksaffär till lärande och att jag hade vuxna omkring mig i skolan, som såg till att jag fick utrymme att lära mig. Jag hade en lärare i mellanstadiet som skyddade oss barn med sin kropp – bokstavligen. Elevhälsan tog upp frågan om hur skolan kan vara avgörande för psykisk hälsa för barn och ungdomar. Länk hittar du här.

Det mest komiska var att när jag gick till soc för att få ett eget boende som 17 åring ville de placera mig i familjehem. Då hade jag redan bott själv i 4 år – utan att någon reagerat. Så jag gick därifrån – och väntade in dagen tills jag var myndig och äntligen fick bestämma något själv.

Jag tror att den där inneboende Pippi Långstrump i mig har lett mig på rätt väg. Någonstans djupt därinne har jag aldrig slutat lita på livet och att det ska gå att få det bra. Jag vet att jag fått jobba hårt för resultatet, men det var det värt var enda tufft beslut, vartenda samtal, varje ansvarstagande jag behövt göra. Jag skulle göra det igen om jag var tvungen.

En sak är i alla fall säker. Min rättspatos, min rättvisepatos och ständiga strävan efter att barn och vuxna ska ha det bra i sina liv, definitivt har fått sitt engagemang och bränsle ur min historia. Jag är oerhört stolt över att få förvalta det kapitalet och arbeta för en bättre värld – i skolan, att jag fått förmånen att handleda chefer, lärare och ledare och att arbeta för andras livschanser. Ett sätt att få ge tillbaka för allt jag ändå fått.