Jag har haft skäl att reflektera över acceptans i sommar. Det är inte alltid självklart att sommar och semester innebär en oas och lycka. Ibland är det svårare att hitta lugn, ro och återhämtning. Det är ofta förknippat med skuld och skamkänslor, att inte kunna ha det ohyggligt fantastiskt, som man borde ha.
Att erkänna de svårigheter vi alla någon gång i livet drabbas av – i alla fall för sig själv – är nödvändigt för att kunna hitta någon form av lugn. Trots allt. Acceptans är ett ord som innebär nöjdhet – trots allt. Jag älskar det ordet. Första gången jag fick använda acceptans för att komma vidare var för ganska många år sedan. Likväl är det något att fortsätta att påminna sig om, att fortsätta träna på. Jag tror inte det finns en enda dag jag inte behöver påminna mig om sinnesrobönen.
”Ge mig sinnesro att acceptera vad jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sommaren är en årstid fylld med många krav. Det ska vara fint väder, god mat, bra semester, träning, lycka, harmoni. Ändå är det en årstid som präglas av det motsatta. Livet tenderar att komma ikapp oss på sommaren. För egen del har jag levt med värk och smärta senaste halvåret. I stunder när jag arbetar som mest märker jag knappast av det. Men på sommaren när jag borde kunna vila, gör sig värken mer påmind eftersom det är färre avledande faktorer från min uppmärksamhet på det. Otroligt irriterande, men så otroligt bra med påminnelsen att försöka lyssna bättre på kroppen även under arbetsperioder.
Andra kämpar med sina svårigheter i form av att relationer knakar, arbetsoviljan ökar ju längre semestern går och påminner om att det borde vara dags att byta arbete – men det är för obehagligt att genomföra bytet. Andra kämpar med sjukdom och mattan dras undan under fötterna med en osäkerhet inför framtiden. Sjukdom har inte vett att vänta till efter semestern. Andra kämpar med nedstämdhet eller rädsla för framtiden. Oavsett vad vi kämpar med, har vi alla våra egna slag att ta oss igenom.
Trots att även min sommar varit fylld av livets utmaningar försöker jag påminna mig om pärlorna i vardagen. Jag lär mig lite i taget hur jag ska navigera i mitt inre landskap när belastningen ökar. Ju mer jag tränar på att påminna mig om tacksamhet för det lilla, den lilla pärlan i vardagen, kan jag glädja mig över livet – trots att det ibland är mer belastning, på fel tid och återhämtningen får komma till fullo en annan gång.