© Theodor Bunica | Dreamstime Stock Photos
Min pappa är död, han dog för ett litet tag sedan. Vår relation var inte särskilt bra, tyvärr, utan har mer präglats av barnet som fått längta utan möjlighet till ett möte. Visst fanns det kärlek, men den var aldrig uttalad eller visad. Det blev aldrig en hel relation, det gick aldrig att reparera.
Det jag lärt mig om mig själv i det här skedet i mitt liv, när jag nu blir äldst i kedjan av barn och föräldrar, är att jag har ett flyktbeteende när något är jobbigt. Det ligger hos mig. Det är så jag ”löser” mina problem – eller snarare relaterar till mina problem och undviker dem. Det hade pappa också.
Vissa kan fly till alkohol, bedövande medel och annat. Pappa flydde av och till med ensamhet och alkohol – men jag flyr med att sysselsätta mig. Jag bakar, städar, fixar mat och jul för alla andra, rensar pappas lägenhet, fixar bouppteckning, ser till att alla mina barn mår bra.
Tills jag kraschar. För omgivningen ser det säkert ut som jag ”fixar det bra” – men mitt inre är i uppror. Sedan pappa dog har jag sovit dåligt, drömt konstigt, säkert fått 78 bokuppslag, varit orolig i kroppen och sysselsatt mig utan att kunna koncentrera mig. Några av böckerna kommer troligen skrivas, men definitivt inte nu.
Sorgen kom i kapp i alla fall till slut. Tårarna bara rinner och spänningarna i musklerna gör så ont, men tack och lov släpper spänningarna med tårarnas flöde. Spänningarna som funnits i större delen av mitt liv. De är förberedda på känslan av svek och att jag ska jobba för att vara beredd på ännu större katastrofer. För att fly in i olika sysselsättningar är en väldigt bra strategi för att känna att jag har kontroll – fast jag inte kan ha kontroll. Till slut har jag lagt undan telefonen, lagt mig i soffan och gråtit, stilla gråt, fulgråt och förtvivlad gråt. Jag har överlåtit mig till den gråten som behövde komma ut.
I det här sammanhanget behöver jag ta hand om mig. Jag har förlorat min pappa och jag behöver vara lite snäll mot mig själv. Det är mina muskler som gör ont. Min vanliga förmåga att se det goda i situationer har bytts mot en känsla av övergivenhet. Samma otäcka övergivenhet som präglat min överdrivna prestation genom åren och som kanske äntligen kan få ro om jag kan släppa taget om prestation som flykt och tröst.
Min erfarenhet av meditation har lärt mig att jag vet att det kommer att lätta, överväldigande känslor släpper alltid efter ett tag. Det är mycket som ska släppa den här gången, men det kommer släppa.
Samtidigt ser jag att många av mina gåvor kommer också från pappa. Förmåga till ordning och reda, intresse för matematik och siffror, korsord, språk och en hel del annat. Allt det där vill jag ha kvar. Synd att vi aldrig fick prata om det.
Bild: Angel of Grief