Vissa gånger är relationer så ansträngda och obalanserade att någon behöver ta ansvar för första steget till samsyn.
Någon behöver sträcka ut en hand. Någon behöver visa sårbarheten.
När det skett upprepade maktkamper mellan människor är det så oerhört svårt att nå fram, för oftast vill den sårade parten bara ha rättvisa och upprättelse, när ett förlåtande egentligen skulle vara mer läkande, för alla. Det är svårt att nå fram för att rättvisebehovet ligger i vägen för förlåtelsen. Liksom alla egna låsta föreställningar och (dömande) etiketter om andra. Den som har övertaget vill helst inte se sig själv som skyldig.
Så hur kan respekt och tillit uppstå efter maktkamper och självhävdelse?
En väg är öppenhet och djupt lyssnande och vilja att förstå den andras perspektiv. Att vara transparent med sina behov och visa respekt för den andras version av historien. Att ha en önskan och bild av en gemensam succé.
Är det verkligen så svårt? Är det verkligen värt att ödsla energi och tid på att underhålla skavande konflikter för att uppnå känsla av övertag istället för att sträcka ut en hand av sårbarhet och vilja till förståelse?
Jag tror inte det. Jag tror på starka relationer, som blir starkare av att ha de lösta konflikterna i backspegeln. DET ger verklig styrka, kraft – och tillit.
Jag tror på att vi med större medvetenhet och modiga samtal kan nå mycket längre i både arbetslivet och privat.