I juni förra året skrev HBR (Harvard Business Review) en riktigt bra artikel om neurokemi i ledarskapssammanhang och denna är värd att ta upp.
Det finns två hormoner som har stor betydelse i sammanhanget. Det ena är oxytocin – kärlekshormonet. Detta hormon hänger ihop med tillit och nära relationer och är det hormon som insöndras när vi håller ett spädbarn mot kroppen, kelar med ett djur, när man ammar eller har sex (!). Det är ett hormon som förstärker beteenden av tillhörighet. Oxytocin är relativt kortverkande och behöver därför ”fyllas på” regelbundet.
Det andra hormoner är ett stresshormon, nämligen kortisol. Kortisol ökar när vi känner oss utanför, marginaliserade eller kritiserade och det påverkar starkt vår förmåga att tänka! Av den anledningen är det intressant att förstå vilka ledarbeteenden som ökar oförmåga att tänka hos medarbetare. Kortisol är dessutom mer långverkande, vilket gör att effekten sitter i längre av kritik än beröm.
Ökar oxytocin
- Omtanke om andra
- Uppriktighet med vad man tänker
- Nyfikenhet/uppriktigt intresse
- Vision av gemensam succé
- Öppen för svåra samtal
Ökar kortisol
- Misstro inför andras intentioner
- Fokus på att övertyga andra om sin egen åsikt
- Andra är inte förstående
- Att låtsas att lyssna
- Känsla av att bli förringad när man pratar (mottagaren lyssnar inte närvarande)
Konsekvensen är att det är viktigt att underhålla relationerna med medarbetare med goda beteenden av lyssnande och uppriktighet och undvika kritik. Det är dock viktigt att vara uppriktig och ge återkoppling på prestationer och beteenden – men det finns en lärdom från barn och skolans värld att ”ignorera dåligt beteende” och berömma det vi vill se.
Enligt organisation behaviour är detta tillämpligt för att släcka ut oönskat beteende – d v s ignorera oväsentligt prat på möten exempelvis. Dock behöver chefen vara tydligt med oacceptabla beteenden av rättviseskäl. Precis som i skolmiljön.
Ursprungligen publicerad i Exist Nu AB:s nyhetsbrev den 23 februari 2015.
Publiceras igen på förekommen anledning.