Illusionen av en brist
De senaste dagarna har jag dragits in i diskussioner och träffat på artiklar om det ”perfekta” och på sätt och vis har mina egna senaste blogginlägg handlat om det – fast i kontexten att ”sätta mål” och problemen med att inte nå målen.
Jag funderar därför på samhället i stort och hur många i vårt samhälle ständigt jagar det perfekta livet. Problemet är att det kommer handla om förväntningar, som inte infrias. En mer realistisk sanning är att livet egentligen är mer ”halvklart” och i regel sällan blir som vi föreställt oss.
För ett tag sedan överhörde jag några föräldrar, som stod och klagade på en skolgård för att ”skolan inte gjort klart inför skolstart” och ”de skulle minsann klaga…” och samma föräldrar blir upprörda i ett annat sammanhang för att deras ungdomar inte får tillhöra en speciell grupp(indelning) i föreningslivet som föräldern ”tyckte passade dem (dvs föräldern) bättre”.
Men vad gör den här sanningen för de här barnen/ungdomarna?
De börjar också tro att de har hamnat i ett bristtillstånd och är offer för en situation – eftersom föräldrarna tycker det. I perspektivet att barnen har en bra skola, en bra lärare, trygg grupp och får sina behov tillgodosedda men saknar ett pingisbord… Ungdomarna får vara med i en förening, som innebär en resa gratis(!) i slutet av året, men föräldrarna måste kanske skjutsa hela 700 meter extra. Perspektiven blir lite av ”lustiga huset” utifrån sett.
Jag tror att detta har sin grund i illusionen av det perfekta livet, eller omformulerat – bristen på acceptans.
Många tror att de kan detaljstyra sina liv och att människor runt omkring dem ska göra och organisera sig så att det passar just ”mig”. Det narcissistiska förhållningssättet i att världen snurrar just runt en enda individ eller hens familj blir i ett större perspektiv obegripligt.
Så många människor jagar det perfekta och blir ständigt besvikna. Det finns sällan 100% måluppfyllelse men kanske kan det vara målen som är fel formulerade från början?
Vad är egentligen viktigt? Är det vad andra tycker och tänker, utseende, status eller hur skolan hunnit bli klara med ombyggnationen över sommaren?
I jobbet som coach frågar jag alltid klienterna vad de vill uppnå med att gå i coaching och i nio fall av tio handlar det om lugn och balans, oavsett om det är på jobb eller privat.
Om vi kan se vår värld från perspektivet av vad vi faktiskt har och får i form av relationer, möten, gåvor i livet, istället för vad vi saknar – vad skulle hända då med illusionen av brist i förhållande till det perfekta?
Personligen tycker jag att livet är alldeles perfekt – med alla sina fel och brister – kanststötta relationer, rynkor i pannan, celluliter efter födseln av de finaste barnen i världen. Jag vill inte vara utan något av de här sakerna i livet. De får mig att utvecklas och vilja leva.
Det finns ingen brist om vi utgår från att vi får allt vi behöver och det vi får men egentligen inte behöver – är en bonus.