I en sammanställning från Neuroleadership Institute i mars (Josh Davis och Pranjal H Mehta) har de kartlagt forskning om hur några olika hormoner påverkar ledarskapsförmågor (eller en typ av ledarskapsbeteende påverkar en viss hormonfördelning). Givetvis är forskningen knappast fullständig ännu, men intressant att sådan social neuroendokrinologisk forskning pågår. Nedan sammanfattar jag, det jag uppfattat från senaste NLJ Mars 2015.
Testosteron och kortisol verkar vara två hormoner, som har särskild betydelse i sammanhanget. En person med högre testosteron än omgivningen, men låga nivåer av kortisol har oftare beteenden som utmärker ett gott ledarskap i dagens mått. Det handlar om de är erkända ledare av omgivningen, har högre status, har god flexibilitet och resilience (elasticitet). De är mer sällan reaktiva och konfrontativa och istället grundade, och har förmåga till (bättre) beslut under stress,
Kortisol har jag skrivit om tidigare och kortisol är ett hormon som förknippas med stress. Det verkar dock som att en låg nivå av stress kan bidra till ett bättre ledarskap i kombination med högre testosteron.
Även kvinnor har testosteron i lägre doser än män och för kvinnor är det mer avgörande hur testosteron ligger i förhållande till andra kvinnors testosteron. Kvinnor har även en ökad känslighet för testosteron jämfört med män, så fast nivåerna ligger på 1/6 av mäns nivå har det betydelse för hur kvinnorna uppfattas som ledare. Kvinnor med högre testosteron än andra kvinnor i gruppen uppfattas som ”ledare” av gruppen – både av män och kvinnor.
En intressant studie visade att en person med högt testosteron men även HÖGT kortisol uppvisar beteenden som snarast är kontraproduktiva i ledarskapet, som t ex för mycket undvikande-reaktioner, underkastelse och negativa affekter vid en konstruerad socialt stressfylld situation. Högt kortisol verkar vara en faktor som försvårar tänkande och beslutsfattande.
Oxytocin har jag skrivit om tidigare i samband med konflikter och tillit i en grupp. Oxytocin är viktigt för att skapa grupptillhörighet bl a. Artikeln ovan tar upp att det finns studier som visar på att höga oxytocin avgör om vi upplever att individer ”tillhör” gruppen eller ”är utanför gruppen”. Konsekvensen blir att om det saknas god stämning mellan ledare och grupp, kan oxytocin – som stärker gruppens sammanhållning – kan få motsatt effekt gentemot chefen (!) som inte tillhör gruppen. Kontexten kan i allra högsta grad därför påverka hur samarbete mellan chef och grupp sker.
Några intressanta slutsatser:
- Enbart höga testosteron ses hos individer är förknippat med sämre ledarskap, till stor del p g a bristande korrekt empatisk bedömning av omgivningen. (Ronay & Carney, 2013).
- Enbart låga kortisolnivåer är förknippade med låg stress och individern uppfattas som lågstatusledare.
- Hormonnivåer går att påverka genom yttre faktorer.
- Att erhålla en socialt bättre status i gruppen ökar testosteronet i blodet.
- Hormoner är långsamma agenter i blodet och social kontext som påverkar testosteronnivåerna kommer öka beteenden som ger ökad testosteron.
- Att sova bra, motionera och att inta en kroppshållning som visar på styrka (stå rak med armar och bröst breda) ökar testosteron och minskar höga nivåer av kortisol.
- Tänkandet och vår förväntan på en situation kan även det påverka hormonerna. (Mer om det i ett senare nyhetsbrev).
Det finns anledning att återkomma till detta ämne senare.
Neuroleadership Journal, An Ideal Hormone Profile for Leadership: Can You Help yourself Be a Better Leader? (Josh Davis and Pranjal H Mehta). NLJ, Mars 2015.
